I go where everybody said I would go

like a weeping child
Were you the only one
that made it feel right being me

Jag sitter här med träningskläder som det står JIK på. Kul. Nejmen jag har tagit min veckliga? veckoiga? weekly? joggintur ikväll, vilket satt fint. När jag inte har tränat ordentligt på ett tag och äntligen tar mig tid så gör det mig så sjukt pepp. Det är verkligen fina grejer att träna. Det gör en så glad och välmående. Plus att det inte är dåligt på något sätt.
Men det är ju inte direkt som jogginturerna i våras, somras och höstas mer. Det är nästan lite halt mörkt och kallt. Lite svårare att känna den där friheten och lyckan men det funkar ändå. Fast jag längtar så sjukt mycket tills jag får ge mig ut i vår.

Undrar ni varför jag skriver så mycket? Jo, jag ska plugga på prov. Då brukar det blir så. Nåja, sen är jag en bit trött också och skulle helst krypa ner bredvid en varm kropp. Fast inte vemsomhelsts kropp såklart. Alltså jag tror jag lever i en dröm. Jag tror jag vaknade ett tag, men nu har jag somnat in i min finfina dröm igen. Snälla låt mig aldrig vakna igen.
Jag hade faktiskt hamnat helt fel där ett tag och jag undrar hur det skulle ha gått om inte det skulle blivit såhär. Fast egentligen vill jag inte tänka på det. Jag klarade inte av tanken på att vara utan dig, även om det inte alls var som det brukade, så jag slängde bort mig själv och försökte ersätta mig med vad du än ville ha. Men man kan inte göra så. Man måste ha kvar sig själv annars blir det bara platt fall. Jag är helt otroligt glad att det blev såhär och inget annat. För här känner jag mig trygg, såhär vill jag alltid känna.

Jag är ju lite feg ändå. Hade ju börjat tänka massvis med hemska tankar. Är det verkligen rätt? Ska det kännas såhär? Men det börjar kännas mycket bättre nu redan. För jag vågade inte ens tänka tanken att vi kanske inte skulle vara tillsammans mer. Därför bad jag dig att göra mig säker, men det hände aldrig. Förens nu. Hoppas jag. Det enda som är dåligt är att jag känner mig hemskt ärrad. Men jag har kommit över ärr förut och nu har jag dig som stöd.

Klart man inte kan glömma, men jag vill må bra igen, tillsammans med dig. Men ångrar du dig? Man kan ju inte ångra en känsla, men ja. Eller känns det bra att det var så? Hoppas bara du förstår, sätt dig själv i min sits. Det var därför vi bråkade så mycket. Jag hade en stort lager fullt med instängd ilska, över hur du kunde svika mig så, över hur du behandlade mig. Men det kommer ju vara tusen gånger lättare att lita på dig igen nu. Förut var du till och med osäker på om du ville att jag skulle lita på dig. Vad jag skriver mycket nu. Men jag tycker ju om att skriva av mig. Allting känns faktiskt bättre nu.

Jag har ju inte vågat säga något förut rakt ut om det. För jag var så rädd för att du skulle göra slut. Jag var alltid rädd för att göra fel. Men nu är det bra. Nu är det bättre än jag någonsin trodde det kunde bli mellan oss igen. Du vet väl om att du är världens, och då menar jag det, världens bästa pojkvän. Du är allt för mig. Du är allting jag behöver.
Jag har kommit ihåg allt du sagt som har gjort så ont och fått mig att tvivla. Men på några dagar har du gjort allt bra igen. Sagt exakt rätt saker som har läkt alla sår som det du sa förut gjorde. Jag är bara så glad att jag har dig. Jag skulle göra vad som helst för dig