Jag funderar lite. Men när jag tänkte sätta mig och skriva så försvann ju alla tankar snabbt. Kul. Love when that happens. Tänkte att jag ju ändå borde uppdatera lite så. Hej. Jag hoppas hoppas på att kentkonserten i stockholm på lördag besöks av mig. Hoppas verkligen, för jag vill! Ni vet inte hur töntigt förälskad jag är i kent. Har inte lyssnat mycket på dem ända sen det blev oklart om jag skulle kunna åka på konserten. För det är för jobbigt. Vill mest bara lägga mig i fosterställning och gråta. Näej, kanske inte riktigt. Men det är hårt, riktigt hårt. För ja, dom är bäst helt enkelt. Okej, nu handlade tydligen dethär inlägget om kent, spännande. Men det var inte meningen. Ville kanske skriva lite om hur äcklad jag har blivit av feta människor, eller bara tjocka. Eller har en del onödig vikt på sig. Sjuka ideal punkt com. Jag blir galen på mig själv, hur jag kan tycka och tänka så. Men tyvärr, så är det. Ni skulle bara veta hur mycket jag vill förändra världen. Men ensam är inte stark. Önskar att någon... Nu blev det kent igen. (För er som inte är så insatta, önskar att någon är en låt av kent). Nåväl. En dag, en dag ska jag väl hitta någon som förstår mig. Eh. Men nej... Nu lurade jag mig själv att lyssna på dendär låten. Och pang så blir jag sådär jobbigt ledsen igen. Fick byta till coldplay - 42. Those who are dead are not dead. They’re just living in my head. Oh.
Fin skiva alltså. Behövde lite ny musik och så poff så har jag denhär finisen! Sånt gillar vi. Men nu tror jag bestämt det är dags för lite sovande. Godnatt pus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar